HUR STRESS TAR ÖVER MITT LIV
Måste få ur mig det är nu! Sitter på bussen med nån sorts panikångeststresshatamittliv-tankar. Varför kan stress vara en sån stor del i människor liv och ibland ta över totalt? Både jag och min syster lider av stress som ibland förstör oss totalt från topp till tå och in i kroppen. Trots att vi båda två är människor som har koll på det mesta så kan det få oss att förlora kontroll på hela omgivningen och inte veta någonting om något! (Rätta mig om jag har fel cissi, men så har jag uppfattat att det även är för dig.)
Varför jag sitter på bussen nu med en stress-attack som jag inte verkar kontrollera handlar som många gånger förr om skolan. Jag och världensbästalinnea hade orientering tillsammans på idrotten, det gick bra för oss men vi hade ingen klocka så vi hade inte en aning om vad klockan skulle vara när vi kom tillbaka och var klara. Klockan var 3. FAN, tänkte jag, då missade jag sista bussen ner på stan som jag måste med för att sedan kunna ta bussen 4 mil hem. Ringde en kompis som jag visste var i stan och frågade om han kunde fort skjutsa ner mig till busstationen. Samtidigt som jag pratade med honom tutade en annan kompis på mig som stod med bilen på skolan - och han skjutsade ner mig till station! Tack för det!! Jag hann gott och väl med bussen, stod till och med och väntade i en kvart, och somsagt: jag sitter ju på den nu och är snart hemma! Men trots det så har jag nån sorts ångest i mig nu - jag ångrar att jag inte tog med en klocka, tänker om vi hade kunnat göra idrotten fortare, undrar om läraren ger oss bra betyg trots att vi var sist, och mår dålig över tanken på att jag kanske skulle missat bussen och måste vänta på nästa. För när jag kommer hem känner jag egentligen att jag måste ut och träna (trots att jag precis haft idrott och har träning senare ikväll också) men jag vet att jag måste plugga för att klara vårens näst sista prov. Men hallå? L u g n a n e r d i g J o s s i.
Inser att allt detta säkert låter oerhört fjolligt men jag kände att jag måste göra något för att få ut mig lite av stressen innan jag kom hem. Den äter upp mig inifrån.
