sumpens

Okej, det här är nog ett inlägg som kommer irritera eller förvåna många (förutom cirka 4-5 stycken eftersom att det finns personer som är anledning till det kommande.) Ville bara förvarna lite som jag alltid gör innan jag börjar fundera och så med mig själv om något negativt. Jag antar att jag är den enda som tänker på detta just nu: skolan. 4 veckor har gått och det är cirka 6 veckor tills vi börjar igen. Då börjar jag mitt andra av tre år på Bromangymnasiet. Jag la märke till hur kort tid det faktiskt är kvar när jag kollade i min mobilkalender - och plötsligt kom ännu en såndär panikångestattack och tårkanalerna bara smällde till och öppnade sig. Att byta linje var något som bara grodde litegrann i bakhuvudet i början av 2012, men ju mer jag har tänkt på det ikväll desto mer självklart och naturligt verkar det. Jag älskar min linje men jag hatar situationen, och att utsätta mig själv för detta i 2 år till skulle bara vara idiotiskt. Alla sa till mig: "Ge det en vecka, sen kommer det vara över." Det var därför jag stannade kvar eftersom att jag verkligen trodde att det skulle gå över. Nu har det gått över 4 månader i helvetet, det känns som ungefär 3 år, och jag vill inte vara med om samma sak i 365+365=730 dagar till. Jag älskar några av mina klasskamrater och trivs som handen i handsken med dom, men vad ska man göra när smärtan är majoriteten? Jag gick ut i våras med ett bra humör och för några dagar sedan kom betygen som jag är otroligt stolt över. Sommaren har börjat väldigt bra, jag har lärt känna nya människor och planerar olika resemål - men allting går så snabbt. Jag har inte sökt någon annan skola och jag vet inte ens hur jag skulle gå till väga, men det börjar bli dags att bestämma sig.. Detta är bara lite små tankar som har snurrat i mitt huvud under kvällen: Ska jag flytta till en helt ny plats här i landet och hitta en liknande linje och börja om på nytt? För att må såhär, det funkar helt enkelt inte. Ajaaa, en liten tankeställare iallafall. Godnatt mina älskade ❤