ETT MÅSTE
Gud, ligger i sängen och tänker alldeles för negativa tankar.. Herregud vilken skolångest jag fick plötsligt..
Från att jag gick ca 5 klass - alltså bara mellanstadiet - har jag satsat så högt jag kunnat inom skolan eftersom att jag alltid velat belöning att kunna saker och vara duktig. I sjuan så sa mer än hälften i min klass att man inte ens behövde gå på lektionerna, plugga till prov osv efter som att man ändå inte fick betyg förrän i 8an. Men eftersom att jag var den jag var, och hade en syster som var lika medveten som mig om hur viktigt det var, så gav jag allt jag hade i alla ämnen JÄMT. I nian, när det verkligen gällde, så var jag helt slutpumpad. Jag hade blivit den i klassen som alla kunde fråga om läxan, eller bara en sån enkel grej som när lektionen slutade? Men då hade jag inte koll på någonting, jag orkade helt enkelt inte. Men nånting fick mig att finna styrkan igen, och den 15 juni 2011 gick jag ut med ett slutbetyg från högstadiet som jag inte kunde vara mer stolt över!! Det var så jävla värt det!!
Nu ligger jag i sängen och mår p i s s för att jag vet att jag inte ger allt jag kan på gymnasiet nu. Hur kan det ha blivit så? Våran klass har haft en väldig otur med lärare och det är inte vårat fel, men jag måste försöka hitta styrkan igen, och minnas känslan när jag öppnade kuvertet och räknade ihop slutpoängen i juni.. Det är det jag försöker få ut mig med det här blogginlägget, för er som tycker att jag är konstig liksom. Hörni, det är aldrig försent att vilja bli någonting! Tappa inte hoppet.
Imorgon är det jag som sätter mig i biblioteket på en gång efter sista lektionen och pluggar järnet! Håll tummarna för mig.
