sumpens

Den där jobbiga känslan i magen är tillbaka, igen. Jag hade den för någon vecka sedan också, men den försvann. Nu är den tillbaka, starkare växer den. Ni vet när man har en sån där jättebra vän? Som känner dig bättre än du känner dig själv. Som du kan berätta allt för och som ser på dig när något är fel. Som finns där till 110 % dygnet runt, stöttar och kämpar för att hålla dig kvar. Man säger att man aldrig skulle kunna bråka med varandra, att man ska vara bästa vänner livet ut, att man aldrig ska splittras. Jag har en sån vän.

Tiden stannar inte. Man måste kämpa för sådant man älskar. Och allt ovan har jag tagit för givet. "Hittar vi ingen kille innan vi fyller 40 så gifter vi oss med varandra." Japp, så har vi sagt. För vad är bättre än att spendera sina sista 60 år i livet med sin bästa vän? Justdet, min bästa vän. Den bästa tjejen på hela jorden. Vet inte riktigt vad jag skulle göra utan henne. Och jag är så rädd nu, livrädd. Att förlora den viktigaste biten i mitt hjärta. Vi har inte bråkat. Vi har inte tjafsat. Vi är alltid oense men det är sådana vi är. Vi tycker tvärtom om allting men samtidigt så är vi så otroligt lika. Jag fattar inte. Den här vänskapen går inte att beskriva. Tårarna bara trycker innanför ögonlocken trots att ingenting har hänt? Vi pratar som vanligt, men hur längesen var det vi träffades? 5 dagar sen. 5 dagar för mycket. Jag behöver dig omkring mig, 24 timmar om dygnet, varje vecka i månaden. Vi får inte låta det här gå till spillo nu. Trots att inte tiden räcker till så måste vi hitta tid, för du är viktigare än alla prov, träningar och alla andra vänner i världen. Jag älskar dig världsmycket, det ska du veta.
Och i sommar ska vi på roadtrip, som bestämt. Pinki promise catrine. ❤