sumpens

Under stora och långa perioder av mitt liv har jag varit väldigt deprimerad. Inte bland folk, har alltid haft en positiv blick utåt men när jag var ensam kunde jag gråta och gråta, utan att jag aldrig riktigt förstod vad jag mådde så dåligt över. Kuratorer kallade det "ett svart hål" som vissa tonåringar tydligen hamnar i när man växer. Det kändes väldigt konstigt att höra, "att jag mådde dåligt för att jag växte", så till slut slutade jag och gå på mötena för att det kändes meningslöst, och jag tog mig igenom det på egen hand istället. Nu såhär i efterhand inser jag att det faktiskt stämde. Jag mådde bara dåligt. 

 

 

Idag kan jag inte riktigt se mig själv som den här människan jag en gång varit, lyckligtvis. Blir på något sätt ändå glad när jag ser bilder från den tiden och jag blir stolt när jag kan se hur långt jag ändå kommit! Något som jag alltid gjorde under de här perioderna iallafall var att lyssna på Sofijah. Trodde nog att jag kände henne på något sätt, eftersom att hennes texter passade så jävla bra in haha. Folk klagade alltid och sa att jag gjorde mig ännu mer deppig genom att lyssna på sånt och att jag fick skylla mig själv, men så var det inte alls. Det var inte anledningen. Idag mår jag jättebra men jag lyssnar fortfarande på hennes låtar, för jag tycker dom är BRA. Jag lär nog alltid känna en speciell koppling till låtarna, skillnaden är att nu kan jag lyssna utan att grina floder. Delar med mig ett par! :)